NORRÖRA
Ett stycke skärgårdshistoria
av Sonja Söderman
Vy
från Norröra by mot Tättgrundet i början av 1900-talet
På redden ligger skonaren "John" till ankars, byggd i
Finland år 1900.
Till vänster syns Göranssons koster och vid bojen ligger Anton
Södermans lotsbåt.
Vid bryggnocken ligger Magnus Engströms och Frans Sjöbloms piggar.
Andra båt från land är Anders Södermans öka.
Hur blev egentligen skärgården befolkad - denna karga svårtillgängliga del av landet? Man tror att de första inbyggarna kom österifrån, från Estland och Lettland. Åtminsone när det gäller Norröra är sannolikheten stor. Namnen på de första innevånarna är kända och har en baltisk prägel, nämligen Joa, Rebb, Kers och Munk. Man förmodar att Norröra var en av de tidigast bebyggda skärgårdsöarna.
En stor del av Roslagens alla öar, däribland Norröra, tillhörde det stora godset Penningby. Ett gammalt gods från 1300-talet i Länna socken, Stockholms län, 10 km söder om Norrtälje.
Penningby slott är märkligt genom sin ålder och sin gamla slotts-liknande huvudbyggnad. Namnets härledning är okänd. Nuvarande slott är uppfört omkring 1550 och restaurerades efter en eldsvåda 1831. Slottet har sedan 1300-talet haft många olika ägare. Stora delar av det vidsträckta godset, såsom Roslagen, arrenderades ut till svenska staten, som på många öar tillsatte en sorts tillsynsmän, s k "rotemän" och "båtsmän".
På Norröra fanns ett båtsmanstorp, där bl a båtsman Ros bodde med sin familj på 1800-talet. Denna lilla låga timrade stuga finns ännu kvar och ligger alldeles i närheten av Missionshuset och tillhör fastigheten Norröra 1:19. En båtsman underhölls av staten. Avlöningen bestod av en mycket liten lön, naturaförmåner och beklädnader, vilket alltsammans uppgick
till 1 krona per dag.
I forna tider såg Norröra helt annorlunda ut. Det var som en hel liten skärgård för sig, då bl a Skäret och Klubbörn låg som små öar runt huvuddelen av Norröra. Så sent som på 20- och 30-talet kunde man vid högvatten obehindrat ro mellan dessa öar och land. Bakom Waldemarsudde (som förr hette "Småöra") gick en stor vik in.
Den innersta delen var djupare och bildade som en liten insjö, som kallades Byviken. Vintertid blev denna lilla insjö en perfekt skridskobana för byns ungdomar och en oas för många sorters sjöfåglar.
Kring Byviken hade urinnevånarna sina boplatser. Åt Västernäsörnshållet, på en plats kallad Munkkärret, har man funnit något, som kan ha varit antingen en gammal stengärdsgård eller en brygga. Uppåt Bybacka låg flera gårdar. Så sent som på 1920-talet kunde man där, bland rishögar och mossiga stenblock, se gamla förfallna husgrunder. Ännu finns många gamla fruktträd kvar. Den fina stensatta brunnen vid Bybacka finns kvar från den tiden då Norröra by på 1600-talet låg där.
Roslagen blev mycket illa utsatt under Karl XII:s alla krig. Ryssarna anföll Sverige från havet och den 11 juli 1719 brändes byn ner liksom många, många andra orter längs vår kust från Öregrund till Nyköping.
Byn växte emellertid upp igen, mycket beroende på att en stor del av Penningbys yttre domäner såldes ut i slutet på 1700-talet. Nybyggarna valde då att placera sina hus något längre söderut där de kunde få en skyddad hamn. Öjan var på den tiden en djup vik mellan Söderöra och Norröra. Några ägde piggskutor eller sandkilar (som de mindre skutorna kallades) och kunde då gå upp ända till strandkanten av den nya byn, där de byggde bryggor.
Bland köparna fanns bl a två rika bönder från Sundskär. Deras far lär ha varit överste, hette Olofsson och var inflyttad från Finland. Han bosatte sig på Rådmansö, men flyttade sedan till Sundskär tillsammans med hustru och sina barn, tre söner och en dotter. Två av dessa söner, Jan Erik (Nedergårdaren) och Johan Anders (Sjörövarn) förvärvade betydande markområden på Norröra, som sedermera delades upp i stora hemman till dem av arvingarna som ville leva kvar på Norröra. De antog då namnet Sjöblom.
Några gamla byggnader som härrör från den tiden finns ännu kvar på Norröra. Mitt i byn ligger den gamla stuga som Jan Erik Sjöblom byggde strax efter branden 1719. Den såg litet annorlunda ut på den tiden med en utbyggnad även på andra sidan mittenpartiet. Tyvärr fördärvades stilen på det gamla huset när denna utbyggnad revs 1920 av en i släkten ingift hemmansägare på Norröra.
Mittemot omnämnda hus ligger den byggnad som av Johan Anders Sjöblom flyttades från Sundskär när han bosatte sig på Norröra. Den var mycket ståtligt inredd, så som det anstår en storbonde. I andersstugan (storstugan) fanns målningar på väggarna. På ett ställe målade medaljonger med en dam i den ena, som vinkar åt en herre i den andra. Gamla blyfönster från den tiden har hittats på vinden. 1901 inreddes detta fina gamla hus till handelsbod av en sonson till Johan Anders Sjöblom, nämligen Alfred Sjöblom.
I början på 1800-talet flyttade även andra penningstarka skärgårdsbor till Norröra. En kom från Svartlöga och flyttade samtidigt med sig sitt hus därifrån och bosatte sig på Skaten. Även Lillstugan finns kvar där. Den var ursprungligen bara hälften så stor och användes då som fiskebod. (Det stora boningshuset är nu mest känt som "Snickargården" i Astrid Lindgrens film "Vi på Saltkråkan".)
I mitten på 1800-talet kom ytterligare några nybyggare. En hette Anders Persson. Han var fyrbiträde ute på Svenska Högarna och bodde på Kudoxa.
I kyrkböckerna står det antecknat att "han övergav yrket för att bli bonde på Norröra och antog namnet Söderman". Familjen Magnus Engström flyttade till Norröra från Rödlöga något senare, ungefär omkring 1905. Vid sekelskiftet var 16 familjer bofasta - omkring 50 personer, 40 kor och 10 hästar.
Ett s k storskifte ägde rum på Norröra 1860, som förmodligen innebar en rättvisare fördelning av marken.
Staten hade fortfarande kvar rätten till jakt på ön, så i vår barndom fick vi alltid höra att Norröra var Kungl. jaktmark och att därför inga hundar fick medtagas till ön med undantag för dem, som medföljde de stora jaktsällskapen. De gamla Norrörabor som fanns kvar då vi kom till Norröra 1913, berättade för oss att de träffat både Kung Oscar II och Gustaf V. Den väg på Gillerskär, som vi numera kallar "Gröna gången" hette på den tiden "Gustaf V:s väg". Omkring 1920 upphörde statens jakträtt på Norröra.
Ett riktigt fornminnesmärke finns på Norröra i närheten av Holmören på Holmens sydöstra strand. Det är en ca 1 1/2 meter lång liggande sten med inskriptioner och årtalen 1770-1771.
Sonja Söderman 1993.
Sonja
Söderman 1993